Moodysson's Mammoth

On an editorial published yesterday in a Swedish daily newspaper (Per Gudmundsson SvD 6/2/09, http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2430341.svd) about the film "Mammoth", by the Swedish director Lukas Moodysson. I write:

Det var onekligen intressant att notera en gränsöverskridande recension om Moodyssons film på ledarsidan igår. Intressant också att inlägget rubricerades med en retorisk fråga. "Inte är väl Lukas Moodyssons film kvinnofientlig?" Är det av en slump att kulturdelen av Svenska Dagbladet inbäddades igår i en bilaga om den globala finanskrisen? Kanske har vi Lukas Moodysson att tacka för att kulturen äntligen fick lyftas till ledarsidan?
Även om jag inte kan hysa den hybrisen (läs: kristallkulan) som svar på frågan förutsätter, kan jag åtminstone delge några av mina funderingar. Jag kan tillägga att jag berördes varken av Moodyssons Tillsammans eller Fucking Åmal, men däremot av Lilja 4Ever och Mammoth, kanske för att perspektiven för de två förstnämnda var för lokala (applåderna på biografen fick mig att känna mig som en främmande fågel bland sällskapsresenärerna). Flera av mina utländska arbetskamrater visar sig benägna att hålla med.
Som engelskspråkig, associera jag ordet “Mammoth” förstås med “mamma" och "mother”, liksom med den sårbara “moth” som i mörkret och kylan söker sig till ljuset som människan tänder. Det ostyckade substantivet “mammoth” står även för en död, utslocknad, ett jättedjur som en gång fanns på norra jordklotet. Att allt detta får mig (en gammal kärring född i Asien som varken har svenska som modersmål, eller barn) att fatta pennan på egenhändig svenska uppfattar jag som stort. Och för mig ryms kraften i ordet "mammoth" vare sig på en PowerPoint eller ett pennskaft, eller på en insändarsida.
Jag uppfattar inte att filmen är kvinnofientlig - inte att läkarmamman från New York eller au pair mamman från Filippinerna vantrivs med sina jobb. Inte heller uppfattar jag att dessa kvinnor misslyckas etiskt med sina arbetsinsatser. Förutsättningarna är ju begränsade, vilket de tycks begripa. Däremot är det klart att männen i filmen tycks spela mindre etiskt försvarbara roller, som gränsöverskridande affärsmän respektive pedofil. Trots detta och till skillnad från ledaren, finner jag ingen tydlig sensmoral - åtminstone inte den som ledaren föreslår: att yrkesarbetande kvinnor leder till otrogna män och döda barn - utan snarare att filmen pekar på att problemen är ytterst komplexa.

Utan en mysbrasa* framför mig (snarare med ett ständigt raseri inombords) betraktar jag orättvisan och girigheten i världen, liksom inom mig. Vem vill se sig själv som en nattfjäril, bländad av sin längtan, eller som en benknota inlagd i ett pennskaft? Som en människa vill jag varken identifieras med ett utrotat djur eller med en insekt. Begränsad av min mänsklig sårbarhet vill jag hellre identifiera mig med kvinnorna än med männen i denna film, liksom med deras vingslag mot en stjärnhimmel och arbete med blod och bleck.

*ledaren betraktar filmen som en trösterikt fredagsnöje för småbarnsföräldrar.